Förlossningsberättelse
Hemma igen efter tiden på BB
Det är andra dagen hemma. 💓 Jag börjar äntligen att slappna av, sova mer och framförallt bearbeta allt.
Förlossningen blev traumatisk för min del, så varning till er som tycker sånt här är jobbigt att läsa. Förlossningen tog 26 timmar. Här är min förlossningsberättelse:
Det började på söndag kväll, 10:e dagen efter beräknad födsel. Jag hade en annan intensitet på förvärkarna än jag hade haft innan, men jag slog bort tanken på att det kunde vara dags. Men när jag satt på toan sen så kom slemproppen. Färgen såg inte bra ut så jag ringde genast förlossningen. De bad mig avvakta. En halvtimme senare började de första värkarna. Jag klockade allihop med en app på mobilen (contraction timer).
Någon timme senare så var värkarna uppe i 4 st på 12 minuter. Jag ringde till FL igen och vi fick klartecken att komma in. Jag var fortfarande fullt inställd på ett falsklarm. Jag blev undersökt och de konstaterar att jag inte är särskilt öppen, men med tanke på intensiteten på värkarna så får jag bli kvar. Jag fattade ingenting när de gav mig en vit rock och sa att jag ska få ett eget rum.
Barnmorskan förklarade att eftersom barnet verkar ha gjort ifrån sig i fostervattnet så måste de öka tempot på förlossningen. "NEJ!" var min enda tanke men jag var så illa tvungen. Jag fick medicin att dricka som ökar värkarna. Resten av natten har jag värkar som ändå känns hanterbara. Det vill säga, fram tills det plötsligt drog igång och jag öppnade mig jättesnabbt. Jag visste att det här var medicinens fel. Jag vrålade och andades i lustgas men det var helt ohanterbart, så de fick komma och lägga en ryggbedövning. Doktorn fick lägga minst 3 lokalbedövningar innan det gick att sätta nålen. Medicinen pumpade ut i ryggen. Det värsta släppte men jag hade fortfarande ont. Jag fick gå och vicka på höfterna i ett försök att få huvudet att snurra sig neråt.
Eftermiddag. Nu började det gå åt fanders, för de hade kopplat in värkstimulerande dropp och det var som att starta en motorsåg i underlivet på mig. Jag andades mer lustgas men varken det eller epiduralen tog bort smärtan. Samtidigt kom en barnmorska och skulle skölja slangen till infarten. Det brände som om nån högg av mig armen. Jag skrek rakt ut. Hon skulle hålla på att krångla med den där infarten (och försökte sätta ny) i 2 hela timmar! Jag var vansinnig på henne. Jag kände hur krafterna sinade för mig och vi var inte ens i närheten av 10 cm än eftersom de sista 2 cm drog ut på tiden. Jag antar att det var för att jag vid det här laget var livrädd och svag av så mycket värkarbete.
Nu började den sista tre timmar långa fasen. De hade slängt upp mina ben på britsen så att jag låg på rygg vilket absolut inte är optimal ställning. Det är här jag hamnade i chock. Jag försökte krysta och krysta men var alltför svag. Epiduralen och lustgasen hade inte hjälpt på flera timmar, allt brann, det var som att bli opererad utan att bli sövd. Jag började gasta att de skulle hjälpa mig. Jag bönade och bad både till Gud och att de skulle ta bort mig. Jag var fast i smärtan. Jag hörde och såg min sambo bredvid mig men jag upplevde ändå att jag var ensam i ett evigt vakuum av smärta som inte går att beskriva. Det kändes som ett övergrepp. Smärtan tog över allt och jag grät och skrek tills jag inte hade någon röst kvar. Jag bet i gasmasken gång på gång.
Någonstans i dimman hörde jag: "nu ser vi huvudet". Plötsligt fick jag kraft nånstans att krysta, men det kändes som en evighet. "The ring of fire" som det heter. Jag trodde vid något ögonblick att huvudet var ute och jag bara hade kroppen kvar, men troligtvis var huvudet bara halvvägs igenom just då. Till sist var jag framme vid mål och gjorde en sista krystning. "DÄR sprack jag" var min enda tanke innan allt tömdes och nollställdes i huvudet på mig. Jag låg där på britsen som ett kolli. Jag reagerade inte ens när de lyfte upp Erik på min mage. Jag kunde inte ens titta på honom. Tyvärr är det ett fint ögonblick jag inte får tillbaks. Barnmorskor skruvade obekvämt på sig när de såg att jag inte reagerade. "Varför tittar hon inte" mumlade de mellan varandra. Var och en sa hejdå till mig, jag vet att jag tittade på dem när de pratade, men jag såg dem inte. Jag vet inte ens om jag svarade. Jag fick nån spray när de skulle sy, jag skrek högt igen när bedövningen träffade mig men sen blev jag tvärtyst och låg bara och stirrade igen. Nånstans efter det så gav de Erik till min sambo och rullade ut mig för att jag skulle få kissa. Jag gjorde det jag skulle och fick Erik på bröstet igen. Vi rullades därefter in på BB. Jag vågade äntligen titta ner mer på Erik och känna att han fanns där, men det var som om jag fortfarande hade svårt att koppla. Det löste sig sen under tiden på BB, kommer skriva mer om det sen.
Här är min prins efter hemkomsten från BB:
Det är andra dagen hemma. 💓 Jag börjar äntligen att slappna av, sova mer och framförallt bearbeta allt.
Förlossningen blev traumatisk för min del, så varning till er som tycker sånt här är jobbigt att läsa. Förlossningen tog 26 timmar. Här är min förlossningsberättelse:
Det började på söndag kväll, 10:e dagen efter beräknad födsel. Jag hade en annan intensitet på förvärkarna än jag hade haft innan, men jag slog bort tanken på att det kunde vara dags. Men när jag satt på toan sen så kom slemproppen. Färgen såg inte bra ut så jag ringde genast förlossningen. De bad mig avvakta. En halvtimme senare började de första värkarna. Jag klockade allihop med en app på mobilen (contraction timer).
Någon timme senare så var värkarna uppe i 4 st på 12 minuter. Jag ringde till FL igen och vi fick klartecken att komma in. Jag var fortfarande fullt inställd på ett falsklarm. Jag blev undersökt och de konstaterar att jag inte är särskilt öppen, men med tanke på intensiteten på värkarna så får jag bli kvar. Jag fattade ingenting när de gav mig en vit rock och sa att jag ska få ett eget rum.
Barnmorskan förklarade att eftersom barnet verkar ha gjort ifrån sig i fostervattnet så måste de öka tempot på förlossningen. "NEJ!" var min enda tanke men jag var så illa tvungen. Jag fick medicin att dricka som ökar värkarna. Resten av natten har jag värkar som ändå känns hanterbara. Det vill säga, fram tills det plötsligt drog igång och jag öppnade mig jättesnabbt. Jag visste att det här var medicinens fel. Jag vrålade och andades i lustgas men det var helt ohanterbart, så de fick komma och lägga en ryggbedövning. Doktorn fick lägga minst 3 lokalbedövningar innan det gick att sätta nålen. Medicinen pumpade ut i ryggen. Det värsta släppte men jag hade fortfarande ont. Jag fick gå och vicka på höfterna i ett försök att få huvudet att snurra sig neråt.
Eftermiddag. Nu började det gå åt fanders, för de hade kopplat in värkstimulerande dropp och det var som att starta en motorsåg i underlivet på mig. Jag andades mer lustgas men varken det eller epiduralen tog bort smärtan. Samtidigt kom en barnmorska och skulle skölja slangen till infarten. Det brände som om nån högg av mig armen. Jag skrek rakt ut. Hon skulle hålla på att krångla med den där infarten (och försökte sätta ny) i 2 hela timmar! Jag var vansinnig på henne. Jag kände hur krafterna sinade för mig och vi var inte ens i närheten av 10 cm än eftersom de sista 2 cm drog ut på tiden. Jag antar att det var för att jag vid det här laget var livrädd och svag av så mycket värkarbete.
Nu började den sista tre timmar långa fasen. De hade slängt upp mina ben på britsen så att jag låg på rygg vilket absolut inte är optimal ställning. Det är här jag hamnade i chock. Jag försökte krysta och krysta men var alltför svag. Epiduralen och lustgasen hade inte hjälpt på flera timmar, allt brann, det var som att bli opererad utan att bli sövd. Jag började gasta att de skulle hjälpa mig. Jag bönade och bad både till Gud och att de skulle ta bort mig. Jag var fast i smärtan. Jag hörde och såg min sambo bredvid mig men jag upplevde ändå att jag var ensam i ett evigt vakuum av smärta som inte går att beskriva. Det kändes som ett övergrepp. Smärtan tog över allt och jag grät och skrek tills jag inte hade någon röst kvar. Jag bet i gasmasken gång på gång.
Någonstans i dimman hörde jag: "nu ser vi huvudet". Plötsligt fick jag kraft nånstans att krysta, men det kändes som en evighet. "The ring of fire" som det heter. Jag trodde vid något ögonblick att huvudet var ute och jag bara hade kroppen kvar, men troligtvis var huvudet bara halvvägs igenom just då. Till sist var jag framme vid mål och gjorde en sista krystning. "DÄR sprack jag" var min enda tanke innan allt tömdes och nollställdes i huvudet på mig. Jag låg där på britsen som ett kolli. Jag reagerade inte ens när de lyfte upp Erik på min mage. Jag kunde inte ens titta på honom. Tyvärr är det ett fint ögonblick jag inte får tillbaks. Barnmorskor skruvade obekvämt på sig när de såg att jag inte reagerade. "Varför tittar hon inte" mumlade de mellan varandra. Var och en sa hejdå till mig, jag vet att jag tittade på dem när de pratade, men jag såg dem inte. Jag vet inte ens om jag svarade. Jag fick nån spray när de skulle sy, jag skrek högt igen när bedövningen träffade mig men sen blev jag tvärtyst och låg bara och stirrade igen. Nånstans efter det så gav de Erik till min sambo och rullade ut mig för att jag skulle få kissa. Jag gjorde det jag skulle och fick Erik på bröstet igen. Vi rullades därefter in på BB. Jag vågade äntligen titta ner mer på Erik och känna att han fanns där, men det var som om jag fortfarande hade svårt att koppla. Det löste sig sen under tiden på BB, kommer skriva mer om det sen.
Här är min prins efter hemkomsten från BB:
