Tiden efter förlossningen

Så, alla som blundade under läsningen av förlossningen kan titta igen. Jag tänker berätta lite om hur det var under mina 3 dagar på BB. Jag räknar inte dag 1 eftersom jag rullades in strax innan eller efter midnatt.

Dag 1 (tisdag). Jag var som sagt fortfarande i chocktillstånd där jag låg med min bebis. En barnmorska kommer och informerar oss om att jag får dela rum - och tyvärr får inte min sambo stanna över natten. Jag får inte ur mig ens en svag protest. Så strax efter att min sambo burit in alla våra grejor tar han farväl och åker.

En barnmorska kommer in igen och ser att jag har problem med att förstå vad jag ska göra. Hon instruerar mig att ligga på sidan och amma. Jag ligger där i 3 (!) timmar med min son. Han verkar inte vilja sluta bli ammad och blir mer och mer missnöjd med mig. Jag har inte sovit på två dygn och är alldeles slutkörd. Jag klappar hans mjuka hud och ringer på larmklockan. Jag förklarar läget, och barnmorskan tar med sig Erik för att ge ersättning. Hon kommer tillbaks efter en kort stund och lägger Erik bredvid mig i den väldigt trånga sängen. Erik lutar in mot mig men jag förstår inte varför. Jag får inte plats i sängen. Jag ligger vaken i en stel position och hör hur bebisen på andra sidan av rummet skriker så fort min bebis har slutat att skrika.

Efter en timme ringer jag på klockan igen. Barnmorskan tar med sig Erik en längre stund den här gången. Jag får gå på toa, det är svårt men det går. Kommer tillbaks igen, hinner sova i kanske 1 timme. Sen ligger jag vaken tills barnmorskan kommer in 2-3 timmar senare med Erik. Det går bra trots att jag är vaken fram till 07:00 då Erik är otröstlig igen. Jag ammar i två timmar till. Erik är fortfarande ledsen och jag har jätteont. Det sticker som knivar i brösten. Det kommer in en barnmorska och visar mig hur jag ska flytta Eriks huvud så att han tar ett bättre tag om bröstvårtan. Det är bara det att det bara känns marginellt bättre, men det bränns och sticks fortfarande. "Tänk om jag inte kan få mjölk!" säger jag desperat till barnmorskan. Jag får svaret att formen på brösten inte spelar någon roll, och att de 3-4 första dagarna är det mindre men mycket näringsrik mjölk. Jag hade aldrig hört talas om det förut, det verkar skumt. Om vi vore ute i naturen så skulle min son med andra ord svälta. Jag stirrar på klockan. Blir den aldrig 09:00? Får jag ingen frukost? Tiden känns som en evighet.

Äntligen är det besöksdags för min sambo. Jag slappnar genast av när han kliver innanför dörren. Allt går så mycket smidigare under dagen - han fixar med sig mat till mig från matsalen. Jag fylls på med lite energi. Jag får dock allt svårare ångest över amningen. En barnmorska som kommit in undrar varför i allsin dar jag har ammat i flera timmar? Det räcker med 10-20 minuter. Jag stirrar dumt på henne. Vaddå, är det så man gör? Jag skäms också när jag får frågan när Erik åt sist. Jag vet inte. Min hjärna är en enda stor dimma och jag har 110% fokus på att försöka få in amningstekniken.

Under kvällen har jag ännu mer ångest - åh nej, inte en natt till! Jag biter ihop och säger hejdå till min sambo. På natten får jag fullständig panik på att inte få sova fjärde dygnet i rad. Jag vaknar ständigt över att Erik sparkar mot min arm eller låter i sömnen. Sen är han åter igen otröstlig! Jag ringer på klockan och bönar om att få en napp till honom. En barnmorska varnar mig om konsekvensen av det men går ändå och hämtar en. Jag prövar nappen under natten men det går inget bra, den blir utspottad hela tiden. Jag börjar falla i mikrosömn, jag somnar 1 sekund, vaknar 1 sekund, osv. Natten är ett helvete. Min enda tröst är de vänliga barnmorskorna som hjälper till så gott de kan med amningen.

Dag 2 (onsdag).  Morgonen därpå undrar min sambo varför jag inte bytt blöja. Jag skäms åter igen. Hjärnan börjar klarna lite från chocken av förlossningen, men jag är ännu inte riktigt ”med”. Jag fokuserade på amningen hela natten och glömde av att kolla blöjan de sista timmarna. Barnmorskorna kommer som vanligt in och svarar vänligt på alla tusen frågor. Erik får stanna hos min sambo medan jag går in till ett rum där de har en grupp för att diskutera amning. Jag inser att jag förstår alla råd och allt som sägs, men att det av någon anledning inte riktigt fungerar för mig. Jag frågar försynt om det inte skulle gå att pumpa mjölk som avlastning. Får något konstigt svar i stil med ”nej, då kommer du producera som om du hade trillingar!”. Jag tycker det är skumt, för i dagsläget fixar jag ju inte ens att ge halva dagsintaget till Erik. Han är född 10 dagar efter BF, klart han ska ha mer mat än någon som är född nån vecka innan BF? Jag hör faktiskt ett kluckljud vilket innebär att Erik faktiskt får i sig något över huvud taget - men det verkar vara så mikroskåpiskt små mängder. Erik har en ovanligt stark sugreflex dessutom. De sa att det bara inledningsvis ska göra ont men det gör svinont i de 10-15 minuterna jag orkar hålla på, sen illvärker det en stund till. Vi får fortsätta att kalla in barnmorskor så att de kan ge ersättning under dagen. Jag vill egentligen åka hem eftersom jag blir tokig av sömnbristen. Men vi är tvungna att stanna eftersom PKU ska tas + test för gulsot. Natten blir åter igen väldigt kämpig. Jag sover en enstaka timme.

Dag 3 (torsdag). Det är dags för hemfärd efter att gulsotstestet ser bra ut. Jag är förväntansfull eftersom jag vet att jag ÄNTLIGEN kommer att få sova ett par timmar. Vi säger hejdå till paret vi har delat rum med eftersom de stack iväg innan oss. Det är dags att packa ihop allt och det känns stressigt, för nu ska allt klaffa med matning, påklädning och att spänna fast Erik i babyskyddet. Det går sådär. Jag trillar in mot väggen när jag sitter på huk och försöker hjälpa till. Då börjar tårarna komma, och det slutar egentligen inte förrän vi är innanför dörren hemma. Jag är också inne på den dagen då hormonpåslaget är som störst, så kallad ”baby blues”. Trots det så slappnar jag av så fort vi är hemma. Jag känner mig trygg igen, vilket i sin tur gör att Erik lugnar ner sig betydligt. Han är inte lika ledsen och otröstlig när både jag och min sambo är avslappnade. Helt otroligt hur pass väl bebisar känner av sånt där! Så, på det stora hela, jag upplevde att jag fick all hjälp jag bad om på BB och alla var jättetrevliga. Men med tanke på hur mycket jag avskyr sjukhus så var det ändå superskönt att få landa lite mer hemma. 

Bild på min sambo och min son. :)