När är det här över?

Jag mår fruktansvärt psykiskt dåligt. Inatt vaknade jag med kramp i vaden och skrek rakt ut och väckte min stackars sambo. Han trodde säkert att värkarna äntligen hade kommit igång, men nej, det var bara mitt ben som protesterade mot ansträngningen på sjukhuset igår.

Jag ska ringa min barnmorska idag och förklara att nu är jag låst i ett jättejobbigt läge. Efter att läkaren skrämde upp mig så är jag lika rädd för att bli igångsatt som att gå över tiden. Jag har gått och varit rädd för sugklocka under en hel graviditet, och efter läkarsamtalet framstår det ju som att det blir sugklocka oavsett vad jag väljer.

Förutom det här med barnet som borde vara all fokus, så har det de senaste två veckorna varit mycket jobbigt privat. Om det har funnits nån tid i livet där jag inte har behövt stress och påtryckningar utifrån så är det nu. Det strular med den nya lägenheten. Jag fick panik när jag fick höra att det inte nymålat efter nyår som jag trodde, dessutom är lägenheten inte ens utplockad än! Vad arg jag blir på hyresvärden som i december sa att lägenheten skulle vara utplockad, men sedan så visade sig att den förra hyresgästen inte hade några släktingar som kunde plocka ur den och allt ansvar hamnar på nån himla förening som egentligen skulle ha haft 3 månaders uppsägningstid. Det borde rimligtvis hyresvärden ha vetat om redan från början. Hur kan man hyra ut en lägenhet där det inte finns en påskrift att någon förbinder sig att säga upp den först? Allt blir kaos och det kanske kommer strula med flyttbolaget också i slutändan eftersom vi inte kan boka tid än. Sen ska man såklart inte sova med sin bebis i nymålade rum. I värsta fall får jag bo någon annanstans. Det här är inte alls den trygghet jag längtade efter.

Det första man ser när man slår upp Aftonbladet idag är en artikel med en mamma vars barn inte har klarat sig. Jag känner att jag orkar inte mer nu.