Vecka 41 + 0. Jag träffade en bra kvinnlig läkare idag. Tur det, för jag alldeles svettig av tanken att behöva träffa den manliga läkaren igen som mest bara gjorde sitt för att skapa mer oro. Den kvinnliga läkaren var den lugnaste och tydligaste läkaren jag någonsin har träffat. Hon upprepade att de finns där för att jag ska få en så bra och trygg förlossning som möjligt. Deras mål är samma som mitt, att se till att barnet mår bra och att undvika sugklocka i allra högsta grad. Men för att göra det så tyckte hon att det är bäst att jag väntar med en igångsättning. Den ena anledningen är att sjukhuset inte har godkänt induktion före vecka 42. Den andra anledningen är att barnets storlek inte får betydelse för förlossningen i det här läget. Men det som däremot skulle det få betydelse är om de sätter igång mig innan tappen är mogen. Hon förklarade att så länge jag inte är öppen en enda centimeter så är det mer risk för en utdragen förlossning än om kroppen ändå visar tecken på att det är dags. Jag frågade om det finns fall där kvinnor helt enkelt inte kommer igång oavsett hur lång tid det tar. Läkaren svarade att jo, i andra länder där de inte har sjukvård på samma sätt så kan vissa gå över till vecka 43, 44 och t.o.m vecka 45 - men alla kvinnor kommer igång med förlossningen förr eller senare fast då är det hög risk att moderkakan slutar att fungera. Det handlar om att göra det som är medicinskt beprövat.

Jag känner att de i princip har lovat mig en förlossning där varken jag eller bebisen ligger i riskzonen för allvarliga skador. Jag hoppas att de håller det löftet också. Jag gick inte ifrån mötet utan att ha fått en ny tid på onsdag i nästa vecka så att de med all säkerhet vet att bebisen är syressatt och mår bra ända fram till fredag. Då jag är i vecka 42 + 0, och de är tvugna att ge mig en igångsättning.